Ett självklart val

Då var jag hemma igen från Umeå, tanken var att jag skulle ha en politiskt fri helg och hälsa på min bror vilket det också blev.

Men en sak styrde in mina tankar på politik när jag var där uppe. Jag råkade höra en konversation mellan två äldre män som diskuterade huruvida det var bra att ha pizzerior i en liten stad vid namn Vilhelmina eller inte. Till en början fann jag inte diskussionen om stadens två pizzerior speciellt intressant men lyssnade för dialektens skull, den var helt makalös. Men jag blev dock lite ställd när den ene av de båda männen vräkte ur sig:

”Pizza förstör, ungarna vill inte ha annat och utländskt bus hör inte hemma i Vilhelmina. Där står tiden still och så ska det förbli.”

Herregud… Jag associerade det han sa till både Sverige Demokraterna och Kristdemokraterna. Dels att han tyckte att de förstörde Vilhelminas matkultur, byta ut palt mot pizza.. Hur vågar dom, man ska ju bevara det gamla.

Bevara Sverige svenskt och bevara det gamla…

Jag tror både KD och SD kan ha missat ett ganska populärt och viktigt ord, nämligen utveckling. Utveckling är en process varvid förändring sker, men varför förändras? Det är säkert jättekul att stå och trampa på samma ställe när man ser resten av världen rusa förbi.

Eller inte..

Samhällets utveckling liksom den biologiska evolutionen går inte att stoppa. Jag menar inte att förändring och utveckling är enkelt eller okomplicerat på något sätt, tvärtom kan det vara svårt och kräver både förberedelse och en viss flexibilitet för att man ska kunna hantera situationer på bästa sätt. Men om utveckling är oundvikligt, vill man verkligen ha partier som håller fast vid gamla ideal och värderingar i riksdagen och regeringen?

Eller vill man ha ett parti som är öppet för nya intryck, ny teknologi, ny kunskap och en delad kultur? Som vill nyttja denna nya kunskap och kultur och utvecklas genom detta. Som vill skapa en stabil och hållbar utveckling i Sverige där varje medborgare kan känna sig trygg. Ett parti som lyssnar på folket, som inte är rädda för att ta konflikter, som vill slåss för varje människas rätt till integritet, kultur och kunskap. Ett parti som tar de viktiga frågorna först, som inte sticker huvudet i sanden och vänder på skattesatser i ett patetiskt försök att avleda uppmärksamheten från kränkande lagar och missbrukad makt.

Ett sådant parti vill jag se i riksdag, regering, landsting och kommun. Piratpartiet är tryggt, säkert och kommer inte att svika väljarnas förtroende såsom Alliansen har gjort.

Om du står för utveckling, om du vill se ett rättssäkert och tryggt Sverige som värnar om dina rättigheter bör du rösta pirat.

Ett självklart val kan man tycka.

Blogg? Jag? Aldrig i livet...

Och så länge höll det löftet..

Då har även jag fallit ner i bloggsfären och som ett första inlägg så kan det vara lägligt att presentera mig själv, bloggen samt berätta hur jag hamnade i piratpartiet och vad som politiskt sätt ligger mig närmast.

Jag heter Malin Ahnberg, är 18 år gammal och bor i Norrköping. Jag läser sista året på De Geergymnasiet med NVNS inriktning samt brukar ägna en hel del av min tid åt mina vänner och socialt umgänge överhuvudtaget.

Den här bloggen kommer i stort sett vara fokuserad på mina tankar och reflektioner om politik och en del annat som berör samhället i sig. Till stor del kommer det antagligen att handla om just piratpolitik då jag är piratpartist men det utesluter inte att det kan falla in ett eller annat inslag från andra håll.

Så, varför blev jag pirat och hur hamnade jag på de platser jag har idag?

Ursprungligen så var jag miljöpartist med viss dragning mot vänstern, dock hade jag börjat söka lite efter ett nytt parti eftersom jag ansåg att det fanns en hel del frågor som jag tyckte att dessa partier tog alldeles för lätt på och att de dessutom prioriterades bort. För att vara helt ärlig så hade jag en rätt bestämd åsikt om Piratpartiet innan jag läst på överhuvudtaget, vilket är rätt ovanligt för mig, och hade helt enkelt avfärdat det som ett nördparti som ville ha fildelning och inte mycket mer. Visst var jag redan då för fildelning men jag fnös väl lite åt idén att grunda ett parti runt just den frågan. Men ohh, så fel jag hade!

Jag fick upp ögonen för partiet under en debatt i skolan när jag fick höra att pirater stod för integritet, vikten av att skydda sitt privatliv. Givetvis dök fildelningsfrågan upp men här låg inte den största tyngden som jag tidigare trott. Det här gjorde mig tillräckligt nyfiken för att gå hem och kolla lite på nätet, vilket slutade med att jag läste principprogrammet och i stort sett allt annat på hemsidan. Det dröjde inte länge innan jag började glida runt på en del bloggar och kolla upp vad som pågick runt omkring pirater och piratsammanhang. Jag följde med Matilda Rehneström ut på en flyersutdelning i Norrköping och det var också Matilda som övertalade mig om att följa med till Parley! i Linköping, något jag hade varit rätt skeptisk till. Efter det var jag såld, politiken, piraterna, sammanhållningen, kunskapen och viljan de hade fascinerade mig.

Det dröjde inte länge innan jag började gå på piratfika, mest för att känna av stämningen och vilken nivå de låg på politiskt, men det slog mig snabbt att jag inte var i närheten, så jag beslöt mig för att hålla mig i bakgrunden tills jag läst på. Jag började som smått att läsa in mig på FRA, IPRED och lite mer allmän politiska saker för att känna en bättre förståelse om vad de talade om. Alla var väldigt trevliga och tillmötesgående, vilket slår mig som rätt konstigt eftersom jag måste uppfattats som en rätt udda person då jag inte sa ett ljud på mötena eftersom jag ansåg att jag inte hade mycket att tillföra.

Efter ett tag kände jag mig mer bekväm och började prata mer, både AFK och vid datorn. Det dröjde inte länge innan jag blev vice ordförande för UP-Norrköping. Efter ytterliggare en tid började diskussioner kring de lokala valen att ta fart och jag blev smått överraskad när de frågade om jag ville kandidera. Jag ska villigt erkänna att jag var lockad men drog ut på det en tid innan jag anmälde min kandidatur till landstinget och kommun i Norrköping. Jag läste på vårt kommun- och landstingsprogram till 2010 ett antal gånger och fann en del guldkorn som verkligen fångade mitt intresse. ”En skola som lär och lär ut” samt ”vård som en mänsklig rättighet” var någonting som tilltalade mig och som jag skulle lägga ner mycket tid på för att se till att det blir just så.

Under den här tiden har det hänt en hel del, tjejsnack gick av stapeln och rätt så nyligen var jag med flera i Uppsala. En hel del internpolitiska diskussioner har det blivit under tiden och runt årsmötet nu blev jag dessutom vald som KL i Norrköping.

Och det är ungefär där jag står idag..

Nu känns det som om det är dags att börja kampanja på allvar och för att göra det på ett bra sätt kan det vara en god idé att profilera sig lite, som en god vän upplyst mig om ett flertal gånger.

Så, kort och gott.. Slut med att vara garderobspolitiker, dags att dra på kampanjhatten och kliva ut i ljuset.